Med ett spjut så är oftast risken störst att du ristar i någon annan än dig själv då du håller i ena änden av spjutet och spetsen sitter i den andra. Men istället för att kräva att alla runt omkring dig har tillräckligt med rustning på sig för att klara en spjutattack ska spjutet alltid föras med spetsen uppåt utom just då du rider an mot målet. På så sätt minimeras risken att någon ska bli spetsad oavsett vad människor eller hästar runt omkring dig gör.

Hästar är väldigt förutsägbara och därför mycket enkla att ha att göra med. De är rädda för varelser som de tror ska äta upp dem. Dessutom är de rädda för situationer där det kan finnas varelser som ska äta upp dem. Det här innebär att nya okända saker som står ut från omgivningen mycket väl skulle kunna vara eller dölja en varelse som ska äta upp dem. Det är alltid bättre att springa en gång för mycket och överleva än att springa en gång för lite och bli uppäten. Logiskt och självklart om du är häst.

Genom förebyggande arbete med miljöträning, där hästens naturliga flyktinstinkt inför vissa situationer eller objekt avtrubbas, får vi hästen tids nog att sluta bry sig om till exempel en prasslande presenning. Detta i kombination med tillitsträning, där vi får hästen att lita på oss även i en skrämmande situation, ger oss lugna och samspelta ekipage. Visst innebär det här en del extra arbete, men samtidigt kan det vara väl investerad tid när du har fått en trygg och lyhörd häst på tävlingsbanan.

Förövrigt så anser jag att det är bättre att jag väntar tills jag har råd att köpa en häst jag verkligen vill ha än att skaffa mig en så fort som möjligt.

Bara för att du rider som en gud betyder ju inte att du kan få in hästen i transporten på ett lugnt och värdigt sätt, tyvärr pinsamt tydligt på många tävlingsplatser. Samtidigt verkar det ju som om förmågan att åtgärda dilemmat står i direkt relation till kunskapen inom ämnet. Vilket tar oss tillbaka till problemet med vad vi egentligen lär ut till nybörjare inom ridsporten.

För övrigt så anser jag att de flesta hästarna i Sverige är dåligt uppfostrade.

Det här faktumet ställer till det för många på träningarna då vi så gärna vill plocka den där ringen till exempel att vi slutar att fokusera på ridningen. Följden blir en brant neråtgående spiral där hästen är på fel ställe, vi sträcker oss ut från hästen, hästen kliver ytterligare längre bort ifrån ringen, vi lutar oss ut ännu mer och så vidare.

Det här är varför vi ibland tränar utan ringar. När vi tar bort lockelsen att plocka ringen till varje pris kan vi istället koncentrera oss på att rida hästen. När vi klarar av att rida hästen på önskat sätt lägger vi till vapenhanteringen som vi tidigare förberett utan häst. När allt det här sedan fungerar tillsammans låter ringarna sig bli plockade med lätthet.

På tornerspelsträningarna har vi mycket ridövningar dels för att vänja hästar och ryttare vid saker som de vanligtvis inte gör hemma, dels för att öva på att placera hästen på rätt ställe i rätt gångart. Det är inte flängridning utan precisionsridning som krävs för att få framgång i respektive gren. För hur skulle det vara om hästen springer omkring lite som den vill och du inte når till exempel figuranten med ditt svärd? Men när hästen passerar figuranten på rätt ställe måste du veta hur svärdet ska hanteras.

För att lära sig hantera svärdet gör vi svärdshanteringsövningar på marken och övning ger som bekant färdighet. Problemet är bara att övning i det här fallet innebär fler repetitioner vilket inte är möjligt på grund av mjölksyra i armarna.

Fler armhävningar någon? Eller kanske några kålmaskar innan du går och lägger dig?

Även om det är svårt gäller det att samla mod till att göra “fel” och prova sig fram till vad just ens egen häst uppskattar. Genom små korta pass med där vi begär lite, lite i taget och kan vi få övningarna att växa fram utan att nöta sönder både kropp och själ hos hästen. Samtidigt ger det utrymme för oss att lyssna på vad hästen faktiskt berättar. För oavsett vad det är vi gör med vår häst så är det mycket viktigare vad hästen tycker om oss än vad människorna runt omkring säger. Att många sedan blir oerhört provocerade av att se någon träna sin häst på “fel” sätt är ju bara ett säkert tecken på de själva kan så lite om hästträning att de inte förstår att det finns flera olika sätt att lösa ett och samma problem på.