Ola & Hästarna

Att rida på konstiga ställen vid udda tider är något av en självklarhet för mig men kan naturligtvis ställa till det en del. Där finns ju risken att skapa en incident eller i värsta fall en olycka. Men nu är det inte det jag tänker på utan istället att jag gör mig själv till det svarta fåret. Ni vet han som är annorlunda och sticker ut. När alla andra hela tiden verkar undvika allt som kan skrämma en häst uppsöker jag dessa situationer. Men det är klart, jag bryr mig inte om vad andra tycker utan gör detta för att:

• miljöträna; T ska inte vara rädd för något som vi bevisligen kan stöta på
• tillitsträna; T ska lita på mig även om han är rädd och vill springa därifrån
• få erfarenhet; jag vill veta hur T reagerar i olika situationer så jag kan hantera honom i en skrämmande situation jag inte bestämmer över.

För hur roligt är det att ha en häst som går felfritt men som skrapar av dig mot sargen så fort någon nyser på läktaren?

Jag har väntat med att rida ut med T för att han och jag skulle få tid att lära känna varandra bättre först (läs: för att jag skulle hinna få ordentlig kontroll på var bromsen sitter om något skulle hända). Idag hade jag verkligen inte någon lust att harva runt på ridbanan samtidigt som omständigheterna inte var perfekta med hård blåst och inget sällskap. Det var helt enkelt dags att flytta fram gränserna för komfortzonen igen.

Ut på grusvägen och T skrittade på som om han inte gjort annat sen han kom till Sverige. Varje gång vi passerade några brevlådor gick han dock över till andra sidan av vägen. Jag ignorerade beteendet och han ignorerade brevlådorna efter ytterligare någon kilometer. När vi så nästan var hemma igen reagerade T på en stor sten på andra sidan av diket. Vi stannade och jag såg då inget annat än en sten. Men T var spänd som en fiolsträng och pulsen bara ökade. Dags att gå förbi men det tyckte inte T. Som tur är han så lugn innerst inne så när han protesterar blir det inga våldsamma händelser. Men nog var det lite extra schvung i stegen efter stenen.

Hittills har det väl gått lite sådär med att lära T att apportera, främst kanske för att jag inte har lagt ner speciellt mycket tid på det. Dessutom stötte jag tidigt på problem. Det är inte helt lätt att få en lugn och försynt häst som aldrig nafsar eller biter i något att bita i handtaget på en gummiboll. Men skam den som ger sig och idag släppte det med besked. Beteendet är ju inte riktigt befäst ännu då han fortfarande provar andra saker med bollen innan han biter i den. Men att bita direkt och längre är ju småsaker jämför med att bita överhuvudtaget för en häst som inte öppnar munnen.

Nu undrar väl majoriteten av er som har läst så här långt varför jag lär T att apportera överhuvudtaget. Bortsett ifrån att det är en rolig aktivitet när vi inte är på ridhumör, så får vi en bättre kontakt. Vi lär oss helt enkelt att kommunicera bättre med varandra. Bland annat så blir jag mer öppen för att se när T förstår vad jag vill och T blir mer lyhörd och engagerad i vårt arbete tillsammans.

T är otroligt känslig för både skänkel och tygeltag. Vanligen går det bättre ju mindre jag gör. Men samtidigt är T inte alls särskilt lyhörd. Han stänger gärna av all yttre stimuli och lunkar på i sin egen lilla värld. Det gäller för mig att växla mellan olika övningar, göra mycket övergångar och byta håll ofta för att hålla honom alert. Parallellt så blir miljöträningen ganska okomplicerad. När T väl konstaterat att något inte är farligt så slutar han bry sig helt och hållet. Men fortfarande gäller det att ta små steg i träningen. Bara för att flaggan är ofarlig på några meters håll betyder inte att den inte äter hästar bara den kommer åt.

Foto: Fredrik Lindvall.

Det kan ju inte gå lika bra varje dag. För mig och T går det vanligtvis bättre och bättre för varje dag, men inte idag. Jag kan inte påstå att jag märkte något annorlunda med T varken när jag hämtade, ryktade eller longerade honom. För ovanlighetens skull stod det emellertid en hästtransport parkerad längs med paddockens ena kortsida. Ingenting som varken jag eller T reagerade över till att börja med. Men när jag satt upp och skrittade på fyrkantsspåret var T ovillig att följa spåret förbi transporten. Vid varje passage försökte jag göra en liten skänkelvikning för att komma närmare än varvet innan. Det hela slutade med att vi blev osams och när jag började förklara att det var jag som bestämde drog han iväg i galopp med huvudet mellan frambenen.

Lite otrevligt och dessutom på en häst som det överhuvudtaget inte kommer något bra ifrån att dra i munnen. Men han kan ju inte springa särskilt fort med huvudet mellan bena så jag bad honom öka. Ni som ridit för Perry vet hur han brukar poängtera hur viktigt det är att vi tänker på hur vi vill ha den kommande gångarten när vi gör en övergång. Jag tänkte “spring utav bara helvete” och det gjorde han. Huvudet kom upp men paddocken var i minsta laget trots att den är i storleksordningen 60×40 m. Det blev några tvära svängar innan vi stannade. Efter det var naturligtvis T skapligt uppjagad så tyvärr blev det några vändor till. Jag såg i alla fall till att rida i bägge varven. När vi sedan båda två lugnat ner oss blev det faktiskt lite arbete i trav innan avskrittning.

Behöver jag påpeka att T, när jag suttit av, följde med mig helt lös hela vägen fram till staketet där transporten stod utan att bry sig om något annat än att det började regna.

Allt går bara bättre och bättre med T. Inget konstigt med det, varefter vi lär känna varandra bättre så går ju kommunikationen smidigare och missförstånden blir färre. En intressant sak jag upptäckt är att han försöker räkna ut i förväg hur saker ska vara i stället för att lyssna på mig. Det kan ju resultera i lite roliga situationer som när jag skrittade av honom på fyrkantspåret på långa tyglar. Utan att jag ändrar något lämnar han plötsligt spåret och går emellan två hinderstöd som står en bit in. Till saken hör ju att vi passerat där tidigare under samma pass och vi dessutom jobbat en del med sådana smala passager då de åt hästar vid tiden för hans ankomst till Sverige. Samtidigt har han ju fått mycket med positiv förstärkning under en längre tid varje gång vi passerat emellan, först när han gick efter mig sedan när jag skickade honom före och tillsist när jag red honom igenom. Så det kanske är så enkelt att han faktiskt lyssnar på mig, jag måste bara komma ihåg vad jag har sagt. Eller så kan jag ju alltid rida även när jag skrittar av honom.

Nu när veckorna varit mer normala för mig och T har vi fått lite mer struktur på träningen. Utöver longering och ridning har det blivit upptäcktsfärd på gården med miljö- och tillitsträning samt klickerträning. Något som har slagit mig är att till skillnad från min förra häst som levde efter devisen att allt som inte uttryckligen var förbjudet var tillåtet, är T mer försiktig och verkar tolka situationerna som uppstår efter mottot att det som inte uttryckligen är tillåtet är förbjudet.

På förekommen anledning ska jag förklara varför jag går i trappor med min häst. Bortsett ifrån att det kan vara nyttigt att flytta fram gränserna för sin och hästens komfortzon så gör jag det för att stärka mitt ledarskap. Ledarskap är baserat på tillit och tillit måste du förtjäna. Ett sätt att få tillit från en häst är att göra en massa saker, säkra, men saker som hästen normalt skulle undvika och visa att det du sa var ok faktiskt var helt ofarligt. Det här förutsätter naturligtvis att allt hela tiden går bra, men en ledare värd att följa måste givetvis veta var gränserna för det möjliga och säkra går.

Vanligtvis brukar den här sortens träning kallas för just tillitsträning. Det ska inte förväxlas med miljöträning. Miljöträningen går, något kortfattat, ut på att avtrubba hästens naturliga flyktinstinkt inför vissa situationer eller objekt. Nu brukar ju miljö- och tillitsträningen ofta gå hand i hand då hästen lär sig att lita på människan samtidigt som den slutar bry sig om till exempel en presenning.

Nu måste jag ju erkänna att trappan på Morgado faktiskt lockade mig lite extra. Det är faktiskt en riktigt bra trappa, om än lite lång, då den är av sträv betong så är den inte hal ens när den är våt och varje trappsteg är drygt 30 cm bred. På vägen upp blev det en del positiv förstärkning till Transmontano i form av uppmuntrande tillrop. Väl uppe blev det genast ännu mer positiv förstärkning i form av äpplen och kel.

Om du nu har en häst som inte litar på dig ska du inte börja tillitsträningen med att försöka gå i trappor. Inled träningen istället med någon mindre och enklare utmaning för att sedan öka svårighetsgraden i takt med att hästen börjar lita på dig mer.