Jag har väntat med att rida ut med T för att han och jag skulle få tid att lära känna varandra bättre först (läs: för att jag skulle hinna få ordentlig kontroll på var bromsen sitter om något skulle hända). Idag hade jag verkligen inte någon lust att harva runt på ridbanan samtidigt som omständigheterna inte var perfekta med hård blåst och inget sällskap. Det var helt enkelt dags att flytta fram gränserna för komfortzonen igen.
Ut på grusvägen och T skrittade på som om han inte gjort annat sen han kom till Sverige. Varje gång vi passerade några brevlådor gick han dock över till andra sidan av vägen. Jag ignorerade beteendet och han ignorerade brevlådorna efter ytterligare någon kilometer. När vi så nästan var hemma igen reagerade T på en stor sten på andra sidan av diket. Vi stannade och jag såg då inget annat än en sten. Men T var spänd som en fiolsträng och pulsen bara ökade. Dags att gå förbi men det tyckte inte T. Som tur är han så lugn innerst inne så när han protesterar blir det inga våldsamma händelser. Men nog var det lite extra schvung i stegen efter stenen.
min donna har upptäckt att stenar kan springa!!!! just det ja…Får!!!häromdagen red vi förbi en hage med fullt av får, hugaligen så ”äckligt” men …vi gick förbi med långa tyglar på helspänn (V), kan du tänka dig hennes tankar när vi ganska strax stötte på en stor stenmur?