Ola & Hästarna

Att rida på konstiga ställen vid udda tider är något av en självklarhet för mig men kan naturligtvis ställa till det en del. Där finns ju risken att skapa en incident eller i värsta fall en olycka. Men nu är det inte det jag tänker på utan istället att jag gör mig själv till det svarta fåret. Ni vet han som är annorlunda och sticker ut. När alla andra hela tiden verkar undvika allt som kan skrämma en häst uppsöker jag dessa situationer. Men det är klart, jag bryr mig inte om vad andra tycker utan gör detta för att:

• miljöträna; T ska inte vara rädd för något som vi bevisligen kan stöta på
• tillitsträna; T ska lita på mig även om han är rädd och vill springa därifrån
• få erfarenhet; jag vill veta hur T reagerar i olika situationer så jag kan hantera honom i en skrämmande situation som jag inte bestämmer över.

För hur roligt är det att ha en häst som går felfritt men som skrapar av dig mot sargen så fort någon nyser på läktaren?

Jag har väntat med att rida ut med T för att han och jag skulle få tid att lära känna varandra bättre först (läs: för att jag skulle hinna få ordentlig kontroll på var bromsen sitter om något skulle hända). Idag hade jag verkligen inte någon lust att harva runt på ridbanan samtidigt som omständigheterna inte var perfekta med hård blåst och inget sällskap. Det var helt enkelt dags att flytta fram gränserna för komfortzonen igen.

Ut på grusvägen och T skrittade på som om han inte gjort annat sen han kom till Sverige. Varje gång vi passerade några brevlådor gick han dock över till andra sidan av vägen. Jag ignorerade beteendet och han ignorerade brevlådorna efter ytterligare någon kilometer. När vi så nästan var hemma igen reagerade T på en stor sten på andra sidan av diket. Vi stannade och jag såg då inget annat än en sten. Men T var spänd som en fiolsträng och pulsen bara ökade. Dags att gå förbi men det tyckte inte T. Som tur är han så lugn innerst inne så när han protesterar blir det inga våldsamma händelser. Men nog var det lite extra schvung i stegen efter stenen.

Hittills har det väl gått lite sådär med att lära T att apportera, främst kanske för att jag inte har lagt ner speciellt mycket tid på det. Dessutom stötte jag tidigt på problem. Det är inte helt lätt att få en lugn och försynt häst som aldrig nafsar eller biter i något att bita i handtaget på en gummiboll. Men skam den som ger sig och idag släppte det med besked. Beteendet är ju inte riktigt befäst ännu då han fortfarande provar andra saker med bollen innan han biter i den. Men att bita direkt och längre är ju småsaker jämför med att bita överhuvudtaget för en häst som inte öppnar munnen.

Nu undrar väl majoriteten av er som har läst så här långt varför jag lär T att apportera överhuvudtaget. Bortsett ifrån att det är en rolig aktivitet när vi inte är på ridhumör, så får vi en bättre kontakt. Vi lär oss helt enkelt att kommunicera bättre med varandra. Bland annat så blir jag mer öppen för att se när T förstår vad jag vill och T blir mer lyhörd och engagerad i vårt arbete tillsammans.