På förekommen anledning ska jag förklara varför jag går i trappor med min häst. Bortsett ifrån att det kan vara nyttigt att flytta fram gränserna för sin och hästens komfortzon så gör jag det för att stärka mitt ledarskap. Ledarskap är baserat på tillit och tillit måste du förtjäna. Ett sätt att få tillit från en häst är att göra en massa saker, säkra, men saker som hästen normalt skulle undvika och visa att det du sa var ok faktiskt var helt ofarligt. Det här förutsätter naturligtvis att allt hela tiden går bra, men en ledare värd att följa måste givetvis veta var gränserna för det möjliga och säkra går.
Vanligtvis brukar den här sortens träning kallas för just tillitsträning. Det ska inte förväxlas med miljöträning. Miljöträningen går, något kortfattat, ut på att avtrubba hästens naturliga flyktinstinkt inför vissa situationer eller objekt. Nu brukar ju miljö- och tillitsträningen ofta gå hand i hand då hästen lär sig att lita på människan samtidigt som den slutar bry sig om till exempel en presenning.
Nu måste jag ju erkänna att trappan på Morgado faktiskt lockade mig lite extra. Det är faktiskt en riktigt bra trappa, om än lite lång, då den är av sträv betong så är den inte hal ens när den är våt och varje trappsteg är drygt 30 cm bred. På vägen upp blev det en del positiv förstärkning till Transmontano i form av uppmuntrande tillrop. Väl uppe blev det genast ännu mer positiv förstärkning i form av äpplen och kel.
Om du nu har en häst som inte litar på dig ska du inte börja tillitsträningen med att försöka gå i trappor. Inled träningen istället med någon mindre och enklare utmaning för att sedan öka svårighetsgraden i takt med att hästen börjar lita på dig mer.