Ola & Hästarna

Perry Wood rekommenderade senast jag red för honom att longera Wingner för att hjälpa honom att hitta balansen i form och då särskilt i traven. Anders Erikssons bok Hästens arbete i töm, Farm & Form, 2008, införskaffades och tillsammans med lånad utrustning har jag nu börjat dubbellongera Wingner. Det innebär att jag longerar honom med två tömmar.

Det har passat bra för mig att stå still och låta Wingner springa då jag varit förkyld och inte orkat rida. Hittills har allt gått fantastiskt bra även om Wingner vid några tillfällen slutat som en insnörd kassler. När jag av oerfarenhet har råkat ställa lite för höga krav på honom i högervarv/blinda sidan mot mig har han stannat och vridit in huvudet för att se om jag menar allvar. Mitt svar har varit yttertöm och drivning. Men eftersom Wingner har känt ett behov att övervaka mig (av förklarliga skäl) har han vridit ut bakdelen som alternativ för att ställa ut huvudet. Lydigt har han sedan svarat på drivningen och börjat röra sig åt andra hållet. Den som provat dubbellongering själv börjar nu förstå var kasslern kommer in. För att ha ordning på tömmarna måste hästen nämligen byta varv utåt i volten. Wingner står i alla fall snällt stilla medan jag trasslar ut allt. Snart, när vi vant oss vid två gånger tio meter tömmar, kommer vi till och med att kunna träna på det där med balansen i form.

Jag upphör aldrig att förvånas. Som bekant är det ju skillnad mellan människor med häst och hästmänniskor. Av alla jag träffat är människor med häst klart överrepresenterade bland traditionalisterna (de som sysslar med svensk traditionell ridning) eller halvblodsryttare som en del kallar det och som egentligen inte har något med halvblod att göra. Varför det är så går ju alltid att diskutera. Vän av ordning påstår ju direkt att jag inte har träffat ett representativt urval av svenska ryttare. Oavsett hur det är med den saken är det något helt annat som fångar mitt intresse: Av de människor med häst som jag upplever som mer trångsynta än andra visar sig alltid vara traditionalister.

Samtliga ridsätt strävar ju efter att ha en följsam häst som lyder med lätta hjälper. Men ändå ser jag traditionalister som sparkar och rycker i sina hästar. När hästen sedan börjar vägra blir det mer sparkar och slag. För hästen ska tydligen veta vem som bestämmer och foga sig efter ryttarens vilja. När protesterna kommer påstås det vara fel på hästen. Om han gapar och inte går på tygeln införskaffas gärna ett skarpare bett och nosremmen dras åt hårdare. Och när det inte heller fungerar så köps en ny häst. För det går ju uppenbarligen inte att göra saker på något annat sätt eftersom det minsann är så här det ska vara. Inte konstigt sen när nya hästen efter några månader beter sig precis som den gamla.

Är det inte istället bättre att lyssna på hästens protester och fundera på orsaken till dessa? Han försöker ju kommunicera med oss. Dessutom vill han ju vara oss som flockledare till lags. Så när saker börjar gå fel varför då inte vara lite ödmjuk och fråga sig själv: Vad gjorde jag som fick hästen att reagera på det här sättet?